Faktiskt, så är jag stolt för att jag åkte hit till London. Jag har velat åka till England sen jag var liten, min kära mor åkte som au pair när hon var 17-18 och sen jag var lill liten har jag tänkt att även det kan bli min biljett härifrån! En del hade sina tvivel på om jag skulle åka eller inte, en del sa till mig i början på sommaren, du kommer hitta någon pojke så kommer du stanna i Sverige. och jag sa hell no! Ingen kan stoppa mig, kärlek kan man hitta igen, tänk om jag skulle givit upp drömmen och stannat i Sverige och att det sen visat sig att jag skulle bli sårad , vad hade jag göra då? Men situationen blev faktiskt annorlunda, mot alla odds träffade jag faktiskt någon. Och jag valde att åka. Jag hoppas att han kommer att finnas kvar längre fram också, när jag återvänder hem. Det gjorde ändå situationen svår, att åka, jag visste hela tiden att jag skulle göra det, jag har vetat sen jag var 8 liksom. Min familj och mina släktingar visste det också, för har jag sagt så , så blir det så! Men det var iaf det svåraste jag gjort, det tyngsta, att lämna. Innan fanns det ingenting jobbigt med att åka, mina vänner skulle alltid finnas kvar och likaså min familj. Men skulle han finnas kvar? Skulle han tycka jag var värd att vänta på? Skulle han komma och hälsa på? Skulle han sakna mig? Skulle han tänka på mig när jag var borta?

Jag följde mitt hjärta till London, men lämnade även kvar endel i Sverige, med honom